Fötterna först .....

Det är få platser som visar människans litenhet inför livet som på ett krematorium. Här sätts ens livsåskådning på prov och det präglar naturligtvis innehållet i en begravningsgudsjänst. Sorgen är säkert tung för såväl den som tror på ett liv efter döden och för den som tror att det är slut här och nu.Jag är vägen, sanningen och livet är Jesusord som säger mycket. Vägen både här i tiden, men också vägen in över tröskeln, över floden, in i evigheten. Jesus visade genom att uppväcka Lasaros att han hade makt över döden. Och framför allt sin egen uppståndelse. Hur kan man tro på något sådant? Jo, om man har fått smaka på Guds kraft och närhet i livet, så vet man att det är sant. För 5 år sedan trodde jag att jag var på väg in i evigheten, när jag fick stroke. Ammi frågade mig på finska.... Jag svarade, ja och kraft och frid fyllde mitt inre, så jag var beredd att gå över floden. En erfarenhet som har gett mitt liv ett djupare innehåll varje dag sedan dess.Jag vet inte vad ateisten säger vid ett avsked, men jag lever i hoppet att få se min kära mor, i evigheten. En evighet som beskrivs med ljusa färger i Uppenbarelseboken, som jag tror alltför få människor läser i vår tid. Jag har börjat läsa uppenbarelseboken, mycket är svårt att förstå, men huvudbudskapet är tydligt och klart. Jesus kommer åter, det onda tar slut och en ny himmel och en ny jord väntar på att ta över. Vem har biljetten? Jesus har betalat priset.

Skylten är från krematoriet i Kiruna. Till platsen där kropparna förvaras svalt.